Jimmy Thunlind

går igenom EU:s s.k. "4 friheter" på Mynttorget 12 maj 2019, på vår EU-val special manifestation, för swexit.


Jimmy Thunlind från Nordiska motståndsrörelsen intar talarstolen på Mynttorget.



Här kan ni läsa hans tal

(längre ner i inlägget hittar ni videon med talet):



Frihet – visst är det ett vackert ord?


Det är ett av de där orden som i stort sett bara framkallar positiva associationer. Alla människor älskar frihet. Därför är det också ett ord som politiker tycker om att använda. Så mycket att det har kommit att bli ett av de mest missbrukade politiska honnörsorden. Grupper med alla bokstavskombinationer och partier längs hela den politiska skalan har velat ta patent på det – från anarkisternas dröm om absolut frihet från styre och lagar till borgerliga och liberala politikers utopi om individens frihet.


Även den överstatliga Europeiska Unionen har lanserats som ett frihetsprojekt med syfte att skapa möjligheter och öka livskvaliteten för EU-medborgarna. En av grundpelarna i EU:s stadgar är de fastslagna så kallade ”fyra friheterna” som ska gälla på den inre marknaden mellan unionens medlemsstater.


De fyra friheterna innefattar fri rörlighet för varor, fri rörlighet för tjänster, fri rörlighet för personer (inbegripet arbetstagare) och fri rörlighet för kapital.


Och det låter kanske bra. Tills man stannar upp och tillåter sig att ifrågasätta vad detta faktiskt innebär i praktiken för den enskilde EU-medborgaren. ”Fri rörlighet för kapital” heter det. Vems kapital? Inte mitt i alla fall. Jag kan inte ens flytta mitt lilla kapital från madrassen till ett bankkonto utan att bli stoppad, ifrågasatt, underkastad omfattande utredningar om pengarnas ursprung och misstänkliggjord för avancerad penningtvätt.


För att inte tala om ifall jag vill ta ut mina egna pengar. Då tvingas jag uppvisa dokumentation och intyg på vad pengarna ska användas till och legitimera eventuella mottagare av pengarna. Och sedan förbehåller sig ändå banken rätten att slutgiltigt avgöra OM jag ska tillåtas att ta ut mina egna pengar eller inte.


Så EU:s stadga om ”fri rörlighet för kapital” är väl egentligen en felskrivning. Det ska väl snarare stå: ”Fri rörlighet för kapitalet”? För då blir det ju genast mer begripligt. EU har skapat möjlighet för kapitalet att fritt flytta pengar, fritt skapa pengar, fritt tvätta pengar, fritt spekulera och exploatera. Frihet att flytta eller stycka företag. Frihet att gömma vinster och undkomma skatter.


EU har skapat enorma friheter för globalister och kapitalister. Men har det inneburit någon frihet för folket? För den enskilde EU-medborgaren eller medlemsnationen har det snarare inneburit större otrygghet och hårdare regleringar.


Det sistnämnda blir uppenbart om man gör en närmare granskning av vad EU:s ”fria rörlighet för personer” har inneburit. Låt oss titta lie närmare på den fria rörligheten för personer och arbetstagare, som fastställs i artikel 45 i EUF-fördraget. Enligt denna bestämmelse har alla EU-medborgare ”rätt att söka jobb i ett annat EU-land och arbeta där utan arbetstillstånd”.


Denna bestämmelse har lett till att utländsk arbetskraft har nästan obegränsade möjligheter att jobba i Sverige.



Under 2018 anmäldes totalt 106 799 utländska arbetstagare till Arbetsmiljöverkets utstationeringsregister, vilket var en ökning med 47 procent från året innan då 72 552 arbetstagare registrerades.


Ökningen var den största hittills sedan det nationella registret infördes för närmare sex år sedan. De flesta av dessa utländska arbetstagare jobbar inom bygg- och anläggningssektorn, transportsektorn och tillverkningsindustrin.

 

Den främsta orsaken till att alla dessa utländska arbetare hamnar i Sverige är att de kostar mindre än svenska arbetare för företagen som lockar hit dem, vilkas ägare därmed kan stoppa större vinster i egen ficka.



Organisationen Stoppa fusket jobbar med att granska svenska arbetsplatser med utländsk arbetskraft. När de gjorde kontroller på det stora anläggningsprojektet Förbifart Stockholm hittade de ett antal lettiska arbetare som tjänade tio kronor i timmen.


 

Även Transportarbetareförbundet slog larm när man upptäckte rumänska lastbilschaufförer som utförde transporter i Sverige åt bland andra Ikea och som tjänade 30 kronor i timmen. Nu invänder EU-förespråkarna att 30 kronor är mycket mer värt i arbetarnas hemländer. Men det är ju ett helt ovidkommande argument.



För det stora problemet är ju att sådana löner skapar en helt snedvriden konkurrens gentemot de svenska arbetarna. Det finns ett antal bemanningsföretag som har portaler där de erbjuder svenska företag billig arbetskraft, däribland Eustaff Bemanning i Bulgarien och Nordeksa International Staffing i Litauen – exempelvis erbjuds utländska fabriksarbetare för 139 kronor i timmen, där bemanningsföretaget tar en väsentlig del av den summan för sina tjänster.


 

Om en svensk företagare måste välja mellan att anställa en svensk arbetare, som med sociala avgifter kostar mellan 300 och 350 kronor i timmen, och som sedan förväntar sig fem veckors semester, som vill ta ut pappaledighet, och som kanske till och med får för sig att vabba – ELLER att hyra in en utländsk arbetare för 139 kronor i timmen, som tiger och jobbar, och som man kan skicka hem om han råka lära sig ordet kollektivavtal – så är väl valet enkelt.


 

Den kloke, patriotiske företagaren tänker naturligtvis på sina barns framtid och väljer den svenske arbetaren för 350 kronor timmen. Men alltför många företagare idag tänker istället kortsiktigt på shekels i plånboken och anställer den utländske arbetaren.



Detta leder naturligtvis till sned konkurrens, till det vi brukar kalla för lönedumpning och försämrade villkor för svenska arbetstagare.



Den globalistiska svenska regeringen har inte gjort något för att förändra denna situation, utan istället fortsatt att hylla EU:s fria rörlighet som någonting bra. Medan vi frågar oss: Frihet för vem?


 

En annan följd av den ökande andelen utländsk arbetskraft på svenska arbetsplatser är att antalet arbetsolyckor har stigit. Arbetsrelaterade dödsolyckor har ökat kraftigt de senaste åren. År 2016 omkom 37 personer på sitt arbete. Två år senare, 2018, var den siffran uppe i 48.



Under det här årets första kvartal har 18 personer redan hunnit dö på jobbet.



Om den trenden skulle hålla i sig, hemska tanke, så skulle 72 människor kunna dö på jobbet under det här året. När inga andra inverkande faktorer har förändrats på arbetsmarknaden under de här åren, när lagar, avtal och utbildningsinsatser är ungefär desamma, så är det bara den dramatiska ökningen av andelen utländsk arbetskraft som kan förklara det stigande antalet dödsolyckor.


 

Många utländska bolag och utlandsbaserade bemanningsföretag slarvar med att gå igenom riskbedömningar och säkerhetsinstruktioner med arbetare hos underleverantörer. Även om svensk lag ska råda i Sverige gäller detta ofta bara på papperet. Arbetsmiljöverket har slagit larm om att kontrollmöjligheterna mot utländska bolag generellt är sämre då dessa ofta inte vill teckna kollektivavtal, vilket innebär att fackets skyddsorganisation stängs ute. Så om följderna av den fria rörligheten är minskad säkerhet, ökad ohälsa och fler döda måste vi återigen ställa frågan: Frihet för vem?


 

En tredje konsekvens av EU:s fria rörlighet är det växande antalet utländska företag som etablerar sig i Sverige.



De flesta utlandsregistrerade företag betalar inte skatt i Sverige. Enligt Skatteverkets beräkningar leder detta till att staten förlorar skatteintäkter på omkring 100 miljarder kronor varje år.


 

Tänk vad vi i Sverige hade kunnat göra för 100 miljarder kronor varje år! Det hade kunnat utradera vårdköerna, skapa trygga förstklassiga skolor, bostäder åt våra hemlösa och jobb till våra ungdomar.



Men tack vare det globalistiska EU hamnar istället dessa 100 miljarder på utländska konton, hos riskkapitalbolag och i skatteparadis, vilket säkert innebär en skön frihet för ägarna. Men innebär det någon frihet för folket? Bidrar det till att höja livskvalitén eller öka lyckan för den enskilda EU-medborgaren?


 

Och när vi ändå pratar om pengar:



De tre nordiska EU-medlemmarna Sverige, Danmark och Finland betalar tillsammans in 130 miljarder per år till EU i form av avgifter. Av detta får vi tillbaka 46 miljarder i form av riktade stöd till framför allt jordbruket och en massa mer eller mindre olönsamma projekt.



Det betyder alltså att de nordiska EU-medborgarnas nettoförlust till EU-byråkratin är hisnande 84 miljarder per år. Där Sverige står för 30 miljarder.



Här är det frestande att citera förre ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östlings kommentar till sina skatteinbetalningar: ”Vad fan får jag för pengarna?”


 

Det kanske är dags att vi nordiska EU-medborgare ställer samma fråga? Vad fan får vi för de 84 miljarder som vi årligen pumpar in i EU-byråkratin?



Av EU:s budget på ofattbara en och en halv biljon kronor går 7 procent till att betala hundratals EU-politikers och tusentals EU-tjänstemäns fem- eller sexsiffriga löner. 35 procent pumpas ut i ineffektiva jordbruksstöd bland annat till storskaliga tortyrkammarliknande djurfabriker och kemiföretagsfrämjande växtodling. Hela 46 procent går till regional utveckling och transportstöd.


 

Låt oss stanna till lite vid just detta med transporter. För att EU:s ”fria rörlighet för varor” ska bli verklighet måste man nämligen på något sätt trolla bort transportkostnaderna. För annars skulle ju aldrig tomater från Spanien kunna konkurrera med närodlade svenska tomater i grönsaksdisken.



Och om köttbiffen från Irland skulle bära sina transportkostnader skulle den ju kosta flera gånger mer än köttbiten från grannbyn i din lokala butik. Men så är det ju inte. Istället är det ju så att den åksjuka köttbiten från Irland eller Polen ofta är billigare i butiken än köttet från grannbyn. Det kan den ju bara vara eftersom EU subventionerar de nedsmutsande transporterna.


 

Kött som inte är producerat enligt svenska krav på djurvälfärd och antibiotikaanvändning subventioneras med medborgarnas skattemedel för att EU:s fria rörlighet ska förverkligas. Om det inte är så att det egentliga syftet är mycket otrevligare. Om inte syftet är att aktivt förhindra medlemsnationerna att bli självförsörjande, så att de därmed blir mer sårbara och beroende av Unionens godtyckliga fördelning.



Sveriges självförsörjningsgrad på livsmedel är idag cirka 48 procent.



Att den inte är högre beror till största delen på att EU reglerar vår livsmedelsproduktion – EU fastställer kvoterna för hur mycket svenska bönder får odla av olika grödor och hur mycket djur vi får föda upp. EU sätter dessutom konkurrensen ur spel genom att subventionera importerade livsmedel så att de blir billigare ute i butikerna och därmed slår ut svenska bönder.


 

Det är inte svårt att göra tankeexperimentet att om Sverige istället gick ur EU, om folket tvingade fram en Swexit, så skulle vi kunde använda några av de cirka 30 miljarderna som just Sverige betalar in netto till EU varje år på att stödja uppbyggnaden av ett inhemskt ekologiskt hållbart jordbruk och en sund och human djuruppfödning. Sverige har alla förutsättningar att nå en självförsörjningsgrad på minst 80, kanske 90 procent.



Nu står det säkert någon förläst EU-akademiker här och tycker att jag låter populistisk. Att jag förenklar saker som är mer komplicerade. Ja, det gör jag. Populistisk betyder folklig. En som talar för folket och till folket. Det är väl en större konst att kunna förklara det komplicerade på ett enkelt vis, än att prata politikersvenska och krångla till det så att man trycker på fel knapp i riksdagsbänken när det finns två att välja mellan.



Så om vi ska sammanfatta: Utanför EU skulle vi kunna bli näst intill självförsörjande. Vi skulle kunna skapa en fungerande arbetsmarknad med schyssta villkor. Och vi skulle kunna återta kontrollen över våra egna gränser, stoppa den påtvingade massinvandringen och börja trycka returbiljetter.


 

När vi har genomfört Swexit så är jag säker på att vi kommer att bana vägen också för en Dexit och en Fexit, när även Danmark och Finland befriar sig från EU-förtrycket. Och det skulle öppna vägen för ett långtgående nordiskt samarbete, där även Norge och Island skulle ingå, med målet att så småningom kunna bilda en nordisk stat.


 

Med vårt och våra barns öde i våra egna händer kommer vi att resa oss upp från den passiviserande undersåtsmentaliteten och trycka ett stort långfinger i ansiktet på de illvilliga globalister som för sina egna syften står bakom EU-projektet. Vi kommer att sätta stopp för sionisternas, bankirernas, frimurarnas och spekulationskapitalisternas försök att utplåna de suveräna nationalstaterna. Vi kommer att återta suveräniteten över det fantastiska land som våra förfäder byggt upp.


 

Så det är hög tid att alla patriotiska svenska slutar att knyta näven i byxfickan, slutar gnälla vid fikaborden och istället sätter ned foten.



På valdagen till EU-parlamentet den 26 maj gör du det genom att rösta på ett parti eller en kandidat som kräver att Sverige lämnar EU.



Efter valdagen gör du det genom att engagera dig med den växande skaran nationella kämpar mot EU-förtryck och för Nordisk frihet!


 


              


Här kan du se Jimmy Thunlinds suveräna tal om EU:s 4 friheter.



Här kan du se en intervju med Jimmy Thunlind efter talen.