Markus Anderssons tal på Mynttorget 10 mars 2019 på temat: Nu spränger vi Åsiktskorridoren


    Jag är konstnär och målar i traditionell anda med en rad olika teman. Bland annat målar jag bilder i olja och akvarell av svensk natur, av havet, skogen och även porträtt. Någon enstaka gång målar jag även direkt samhällskritiska bilder.

    Jag tänkte inleda med en händelse ur mitt egna liv, som tydligt åskådliggör den snäva åsiktskorridoren inom konst- och kulturvärlden.


    År 2006 blev jag inbjuden via en annan konstnär att delta i en samlingsutställning på Moderna museet.


    Händelsen var mycket speciell eftersom att detta innebar att det för en gångs skull, just då, fanns klassiskt målade, delvis nationalromantiska bilder på Moderna museet. Dessutom hade jag gjort en serie målningar av personer som massmedia hanterat illa på olika vis. Bland annat den här av Christer Pettersson, visa! Och den här av salig Daniel Wretström som lynchmördades i Salem utanför Stockholm.


    Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kända kritiker som annars brukar säga att gränser ska brytas, ropade nu efter hårda gränser. De ondgjorde sig över att bilder på svenska lador och vackra blonda damer hängde utan varningsskyltar på Moderna museet! Samma kritiker som hela tiden brukar tjata om att konst ska provocera gick nu i taket när deras egna ismer och fördomar problematiserades.


    Jag blev i de stora dagstidningarna anklagad för allt från politisk extremism till att vara en dålig konstnär. Men detta var inte nog. De ville få bort mina bilder från utställningen, alternativt stoppa hela utställningen. Så de kokade ihop en krystad anklagelse om upphovsrättsligt intrång.


    Saken gällde att jag hade tittat på massmediabilder när jag målade min syndabocksserie, vilket är naturligt eftersom det var massmedia jag ville kritisera. Detta är självklart inte olagligt, konstvärlden är full av kollage från massmediabilder och liknande.


    Men jag blev polisanmäld och en lång juridisk process startade, jag fick gå på polisförhör och hamnade i både tingsrätten, hovrätten och slutligen högsta domstolen där rättvisan till sist segrade och jag vann. Denna process höll på i sammanlagt elva år.


    Det här belyser hur snäv och välbevakad åsiktskorridoren är, för det är väldigt sällan något slinker igenom utan godkännande från den så kallade kultureliten vilka bättre beskrivs som kulturmaffian. För att bli godkänd av den, krävs att man bifaller alla maktens totalitära ideologier och ismer, det vill säga i vår tid bland annat feminism, mångkulturalism, och till och med amerikansk imperialism.


    Den offentliga konsten som vi alla tvingas se på gator och torg och på skattefinansierade moderna museer, styrs av allt annat än folkliga och demokratiska krafter. Den styrs bakom kulisserna i en grad som de flesta inte känner till. Detta gäller i hög grad i hela västvärlden.


    Åsiktskorridoren sträcker sig naturligtvis långt utanför Sveriges gränser även. Det började med att traditionshatiska krafter fick makt över konstscenen och konstmarknaden via säkerhetstjänster.


    Efter andra världskriget infiltrerades Europas kulturliv av den säkerhetstjänst som säger sig ha rätt att mörda och tortera folk över hela världen, det vill säga CIA. Detta i en omfattning som de flesta har svårt att tro på. Men det är inte på något vis hemligt utan finns till och med i deras egna offentliga dokument.


    Ett av syftena med denna infiltration var att försvaga europeisk traditionell kulturell identitet. Inom psykologin är det ett vedertaget faktum att en individ eller grupp med svag identitet blir sårbar och kan lättare påverkas med manipulation och propaganda.


    Man skapade en konstscen och konstmarknad där en liten pervers elit fick totalt tolkningsföreträde kring vad som kallas god och viktig konst. De manipulerade konstmarknaden från grunden och upplöste alla konstkriterier, vilket innebar att de dömde begåvade skönhetsälskande konstnärer till utanförskap och konstant motvind, medan de kunde höja allehanda perversa skojare till skyarna.
    Och det är precis så vår konstscen ser ut idag.


    I tider av politiskt förtryck och påtvingade omvälvningar borde kulturscenen kunna få vara en fristad för politiskt motstånd och ha en större, varierande flora av åsikter som stöts och blöts.
    Men hur ser det egentligen ut här och nu? Hur ser det exempelvis ut inom litteraturen?


    Varför ser vi så få stridbara rebelliska författare i bokhandeln?
    Varför bara alla dessa otaliga så kallade kulturpersonligheter som ska uppfostra oss och få oss att tänka som makthavarna vill?
    Det rensas ut böcker från bibliotek, skolor och daghem. Det ändras och censureras i folkkära författares böcker. Det finns inte längre någon sant fri kulturscen i offentligheten. Kulturscenen är överallt nerkladdad med maktens ideologier.


    Och inom litteraturen, precis som inom konstvärlden, lanseras medelmåttiga medlöpare som stjärnor.


    Ett exempel på hur detta kan gå till är författarparet Kepler. Innan någon utanför förlagskretsen hade läst deras första bok, hade man översatt den till tjugo språk! Man hade alltså bestämt att skapa en bästsäljare. Med massmedias uppbackning var det sedan en lätt sak att ordna. Den självständiga läsarens omdöme betyder alltså ingenting i den världen.


    Det är ingen vild gissning att Stieg Larssons böcker, alltså han från Expo, lanserades över hela världen av precis samma propagandistiska krafter på liknande vis.


    Det är lätt att konstatera att propagandaministeriet kan upphöja vilken skit som helst till skyarna, men det kan vara svårare att se hur viktiga och riktigt bra och intressanta böcker stoppas.


    De verkliga begåvningarna överlever i bästa fall som outsiders och kan hanka sig fram på marginaliserade eller underjordiska förlag och liknande. Men i de fall någon på allvar lyckas spränga åsiktskorridoren kopplas mer brutala krafter in. Nyligen stormades ett bokförlag i Tyskland av polisen och en hel bokupplaga konfiskerades.


    Ett annat exempel är den numera avlidne och avhoppade tyske journalisten Udo Ulfkotte. Denne man arbetade många år som framgångsrik journalist i Tyskland. Men han hoppade av och avslöjade mycket av det snuskiga skumrasket inom massmedia.
    Han avslöjade att ett stort antal av de mest uppburna journalisterna i Tyskland arbetade direkt under CIA och alltså arbetade uteslutande för amerikanska imperialistiska intressen.


    Detta skrev han om i en bok som hette "journalists for sale". Denna bok såldes på eget förlag via facebook och liknande. Trots de små kanalerna gick försäljningen otroligt bra. Men han stängdes av från sociala medier och tvingades att leva på hemlig ort eftersom han blev hotad från flera håll.


    Denne man skrev också en bok som hette" boundless criminality", alltså gränslös kriminalitet, som handlade om den gränslösa, till stora delar importerade, brottsligheten i Tyskland. Men även denna bok stoppades i sin linda.


    De förhållanden Udo Ulfkotte beskrev är givetvis desamma, till och med i några avseenden betydligt värre, här i Sverige. Hans böcker skulle verkligen ha behövts här för att upplysa oss om den nakna verkligheten.


    Här tänkte jag läsa några rader ur Sven Deblancs bok Moria land:
    "I draksåddens tid,
    Nationer ska du veta min son, likvideras på så sätt att man först tar ifrån dem deras minne, ja vi insåg försent hur nära vi hörde samman i denna gamla världsdel. Man vill förstöra våra böcker, vår bildning, vår historia.
    Andra skriver nu böcker åt oss, ger oss en annan bildning och tänker ut en annan historia – Europa börjar glömma vad det en gång varit".
    Slut citat.


    Det här belyser väl det angrepp som vi utsätts för, och som inte bara riktas mot våra traditionella kulturuttryck utan även direkt mot vårt kulturarv.


    Ett exempel är det angrepp som inleddes under kulturministern Alice Bah Kunke. Då inleddes bokstavligen en systematisk skrotning av vårt kulturarv. Nu skickas en stor del av arkeologiska fynd från brons-, järnåldern och vikingatiden direkt till skroten för metallåtervinning.


    Hittar man fyra vikingasvärd från vikingatiden skickas tre till skroten och ett behålls för forskning. Det innebär att ett upphittat vikingasvärd kan omvandlas till en skiftnyckel som säljs på Biltema eller en kapsyl på en ölflaska på Systembolaget.


    Något liknande har inte skett i fredstid i något land, men det har skett under brutala diktaturer som till exempel under kulturrevolutionen i Kina.




    Angreppen på vår kultur är många!
    Vi är alla utsatta för psykologisk krigföring och massiv indoktrinering.


    Ska vi lyckas bekämpa dessa destruktiva krafter kan vi inte kompromissa.


    Det florerar allehanda osanna och negativa klyschor om oss svenskar. Acceptera aldrig sådant!


    Vi besitter en ovanligt rik och djup kultur som är beundrad runt om i världen. Den ska vi slåss för och bygga vidare på.


    Sist men inte minst, lev efter devisen:
    Vill du förändra Sverige så måste du själv vara förändringen!


    -----------------------------------------------------------------------------------


    Här kan du se Markus Anderssons tal